Capucine's Starstable

Igår grät jag över något som hänt på SSO för första gången någonsin.
Tre underbara människor, Ell, Steff och Mirre lämnade klubben. Alla var ledsna, och alla hade även tankar i samma banor. Nu när skolan börjar, hur ska kraven kunna uppnås? Skolan sätter så oerhört stor press på en, så det är svårt att hinna med något annat alls. Tillslut bestämde sig Albert och Ivar för att de ska lämna idag.
Det känns så sorgligt.
Det finns personer i SP som jag knappt känner. Jag har inte varit med så fruktansvärt länge, och en stor del av min tid har varit nu under sommaren, så jag har inte lyckats lära känna alla. Men alla dessa fem personer är nära vänner, folk som jag verkligen tycker om. Och det känns hemskt.
Det känns även hemskt att veta att ingen knappt ens vet vem jag är. Men jag berättar det aldrig för någon. Jag vet att deras bild av mig skulle ändras.
Ibland önskar jag att jag aldrig hittat SSO. Det tar så sjukt mycket av mitt liv. Och fler såna här situationer vet jag inte om jag klarar.
Detta hände som sagt igårkväll. Vi hade gäster, så jag loggade in i smyg, och möttes av detta. Jag visste redan om Steff och Mirre, men att de skulle lämna samtidigt, och att Ell också skulle lämna blev bara så mycket.
Jag trodde jag skulle kunna få fram en vettig text nu när jag sovit, men det här blir bara så lulligt. Detta är väl ett lite för sorgset ämne för mig.
Men jag tänker dock inte ge upp, än. Livet är så jävla kort. Först finns man inte i miljontals år, sen föds man plötsligt och lever ett tag (och sover bort nästan halva livet) sedan dör man och finns aldrig igen. Då tänker jag göra det jag tycker är kul denna lilla stund på jorden, och om det nu är att spela SSO så kommer jag göra det. Tills jag hittar något som jag tycker är roligare.
Det är helt fantastiskt vilka band man kan knyta över internet, det hade jag aldrig trott.
Känns hemskt att några av mina närmaste har lämnat, men sålänge vi håller kontakten tänker jag låta dem leva.
Vet verkligen inte vad jag ska skriva. Jag kan inte beskriva mina känslor. Just nu undrar jag varför jag sitter här, skriver ett fånigt inlägg till en fånig blogg om ett fånigt spel. Visst är det för att jag tycker det är roligt. Men varför gör jag något alls? Varför lägger jag mig inte ner och somnar, och vaknar aldrig mer igen? Det hade inte gjort någon skillnad.

Vad gör vi här?